1 dag kvar!

1 dag kvar! Smakar på orden som jag upprepar likt ett mantra inombords. 1 dag kvar av mitt jobb som jag haft de senaste 6 åren, 1 dag kvar i stan som jag kallat mitt hem i 10 år, 1 dag kvar innan jag på riktigt är sambo med mannen i mitt liv, mannen som jag längtat efter och sökt hela mitt liv. Mannen som gör mig hel och som jag kan göra lycklig och hel. Min älskade man som visar vad kärlek verkligen handlar om och som ger kärlek och omtanke ett ansikte.

Sitter och funderar lite här... Att dela sitt liv med en annan människa är väl inte alltid superenkelt, det är ju ändå två kroppar som ska dela samma space men jag ser inga som helst hinder för hur vi ska kunna leva lyckliga ihop, vi delar ju inte bara samma lägenhet, vi delar ju samma själ för gång efter annan så överbevisas man över hur synkade vi är, hur vi är ämnade för varann. Allt man vart med om, alla som man mött och älskat, de har alla vart övningar, prövningar för vad som komma skall, dvs "VI". Det har alltid handlat om oss, det har alltid varit vi, ibland har man trott man kommit nära att finna "honom", att det har varit "han" men aldrig förrän nu har jag vetat/känt att ÄNTLIGEN, det ÄR faktiskt Han- mannen i mitt liv! Han är här!!

Vid problem och prövningar i ett förhållande så är det alltid viktigt att lyssna på den andre, försök se det ur den andres synvinkel, inse att det inte alltid är den andres fel att saker blir som det blir. Man ska inte heller provocera fram reaktioner, man behöver inte söka konfrontationer, odla hellre glädje och kärlek genom handlingar och ord, små gester. Inse när man ska lägga ner diskussioner, ta ett steg tillbaka och lugna ner sig lite så slipper man ofantliga upptrappningar som bara gör mer skada än det egot vann om man nu vann något.

Undra varför det alltid är så mycket lättare att skylla på andra, varför en del har sån fallenhet att bara se problem som ANDRA hela tiden alstrar, varför ser de inte sina egna bidrag i det hela? Fascinerande... Ibland existerar ju inte ens problemen i fråga mer än i sinnet hos den som anklagar... Hoppas iaf att personerna som har det så här en dag vaknar, låter skygglapparna falla i backen med ett krasch och att de växer upp.

Hur som helst, så ser jag fram emot sambolivet, ett lugnt, skönt, underbart liv samman med en man som kan se ens inre kvaliteter klarare än det renaste källvatten och som kan berika mitt liv! Ska även bli spännande med ett helt nytt liv i en helt ny stad, att bli student igen. Katterna stortrivs redan i vårt nya hem som blir finare och finare för varje dag, allt eftersom grejerna kommer på sin rätta plats. De gräl som funnits mellan katterna är helt bortblåsta, nu råder lugn och harmoni i VÅR familj och så ska det förbli!

Dags att kapa bojorna till det förflutna och segla in i framtiden!

Ikväll ska jag sova i lägenheten, städa ur den, ska dinera med Anna och sen ska Sara komma förbi en sväng medans jag fortsätter städa. :) Får se hur lång tid det tar att städa ur lägenheten. I morgon är det iaf avtackning för mig på jobbet, en stor kartong står på chefens golv och väntar på mig...